Jag tänker att mina kvarter är som ett Sverige i miniatyr. Ungefär så här:
S:t Eriksgatan är som Östersjön, på andra sidan ligger kontinenten. Fleminggatan är Nordsjön. Köpenhamn ligger alltså ungefär vid Nordeakontoret på Fleminggatan...ni fattar.
1. Det kan verka som om andra stadsdelar är mer lokalpatriotiska än vi, precis som svenskar i förstone kan verka väldigt blygsamma. Men egentligen är det tvärtom: under huden bankar ett mycket patriotiskt hjärta hos oss Västra Kungsholmare, precis som hos svenskar. Vi är alltså lokalpatrioter i smyg.
2. Våra kvarter, alltså de väster om S:t Eriksgatan, var länge industrialiserade och kanske lite eftersatta, men när väl informationssamhället kom så var vi vakna: gallerier, Grandpa, Konstbar, Lexington, mängder av företag som visar att Kungsholmen och Sverige har fattat galoppen ligger i kvarteren. Vi är alltså pragmatiska och duktiga på att ta till oss nya idéer utifrån - precis som Sverige.
3. I våra kvarter är det aldrig långt till naturen. Vi är omgivna av vatten, nära till Fredhäll och Karlberg och förlägger gärna våra söndagspromenader dit. Och titta bara på min vän Niklas fågelblogg. Vi är helt enkelt ovanligt naturintresserade.
5 kommentarer:
Hej.
Min farmor är 101 år och har bott på Alströmergatan 25 sedan 1959. Jag har för mig att, när jag var liten låg det en tobaksaffär där LIVS ligger i dag. En riktigt inrökt trevlig tobaksaffär med stort sortiment och organiserat plåtter; allt höljt i ett hemlighetsfullt mörkgult ljus och expedierat av en äldre gentleman.
Min farmor är helt klar i knoppen och bor fortfarande hemma och är frisk, så om undrar nåt om "förr i tiden" angående ditt älskade område, kan du säkert få svar från farmor Westa!
/veronica
Grym kommentar! Fredrik, du måste rapportera när du pratat med farmor Westa!!
Jag tycker att du borde göra ett upprop för att stödja Café Espacio på Industrigatan 9. Jag är orolig för den nye ägaren (de bytte ju i höstas) och jag känner mig lite som Seinfeld i den där episoden där han försöker hjälpa en restaurant-ägare som har svårt att få kunder (http://www.imdb.com/title/tt0697668/)
/ Ebba
Veronica,
Tack för din kommentar! Vad spännande att få prata med en persom som känner till kvarteren på riktigt. Kan inte du maila mig på fritzfredrik@gmail.com, jag skulle gärna vilja publicera en intervju med farmor Westa på bloggen!
Hälsningar,
Fredrik Johansson
Ebba,
Tack för din kommentar. Hmmm, ja vi kanske måste ta tag i Espacio...nu skrevs det ju om den i DN-artikeln i På Stan i torsdags...jag tror vi börjar där. men om du fortfarande ser att det gapar tomt på stolarna, hör av dig så gör vi en gemensam aktion!
Hälsningar,
Fredrik Johansson
À propos "S:t Eriksgatan är Östersjön..":
På väggen i det rum med björkarna och tallen med fågelboet utanför fönstret, vilket jag bebodde som tioårig flicka, hängde en liten tavla föreställande tre kattungar samt ett groteskt clown-liknande ansikte med bjärt röd näsa och ingen kropp. Det var en underlig tavla att hänga på en vägg i en liten flickas rum, tänker du kanske läsare. Det tyckte jäg också som liten flicka; och det otäcka clown-ansiktet skrämde mig en hel del. Det var först långt senare som jag förstod, att det kroppslösa clown-ansiktet med den bjärt röda näsan i själva verket var en grön-gul papegoja som höll ett rött äpple ("näsan") i sin ena upplyfta klo.
Var det alltså min fantasi som spelade mig ett spratt? En psykolog skulle säkert säga, att barnet som betraktade tavlan för första gången som mycket liten, försökte hitta kända mönster i sin läsning av bilden; och att ett ansikte är det absolut mest kända och tillika det mest tilltalande mönstret för ett litet barn. Jag håller inte med detta resonemang, då det, åtminstone i det här fallet, haltar på en väsentlig punkt. Jag kunde alltså som liten flicka se de tre kattungarna på bilden och jag visste hur fåglar ser ut; däremot är jag rätt säker på att jag aldrig hade träffat på (och fortfarande inte har..) ett kroppslöst, groteskt förvridet ansikte med bjärt röd och oproportionerligt stor näsa, stående på en enda fågelklo.
Senare, när jag kunde uppfatta bilden på det sätt som jag antar att den var menad att uppfattas, alltså med en grön-gul papegoja i clown-ansiktets ställe, sörjde jag ändå min gamla bild lite. Ty även om jag fortfarande kunde växla tillbaka bilden av papegojan till min ursprungliga bild med clown-ansiktet, var det inte längre samma bild; något hade gått förlorat. En sådan känsla av förlust kan dock aldrig gälla till exempel en moss-stängel eller ett grässtrå, eller ens en människa man möter, då det i dessa fall inte finns någon bakomliggande intention. Det är omöjligt att med bestämdhet fastslå vad en moss-stängel. eller ett grässtrå, eller en människa man möter är ämnade att vara.
Ovanstående iakttagelser angående det andra, oändliga, sättet att se på saker och ting, kan möjligen vara intressanta att ta till rapporten för vidare arkivering. Vissa böcker är skrivna av nägon som ser saker och ting på just det här, andra sättet. Dessa böcker är för mig dröm-böcker. När jag hittar en sådan bok på en hylla någonstans och börjar läsa, märker jag efter en stund, att jag för min inre syn har börjat sprida ut det som är skrivet på dess sidor över ett motsvarande drömområde. Denna dubbelexponering är inte någonting som jag bestämmer mig för att genomföra, utan istället något som jag i efterhand konstaterar redan är gjort.
Varför en viss bok väljer en viss plats som sin vet jag inte; men så befinner sig till exempel D.H. Lawrence's "The Rainbow" i en liten park som ligger strax nedanför Sofia Kyrka. Det är omöjligt för mig att, ens som nu i tanken, läsa "The Rainbow" utan att genast märka att jag är förflyttad till denna lilla park. Där svävar de: Tom och Lydia med sitt öde i parkens ena hörn; Will och Anna i ett annat nära klätterställningen; Ursula och Skrebensky på andra sidan om den lilla dammen och nära de stora träden.
.......
Det är väldigt få böcker som gör på det här sättet; och med tiden har de blivit allt färre. John Cowper Powys' "Autobiography" är en sådan sällsynt bok. Den finns i min dröm på den lilla bakgården tillhörande Katarin Norra Skola samt vidare längs med utsidan av det järnstaket som inhägnar Katarina kyrkogård. Det är alltså inte så, att jag ser bokens karaktärer springa omkring på skolgården eller längs med staketet. Jag kan utan svårighet föreställa mig de platser som finns beskrivna på bokens sidor; men dessa platser och de händelser som tilldrar sig i boken inlemmar sig samtidigt i det lilla begränsade drömområdet. När en bok har valt en viss drömplattform är det där den hör hemma. jag kommer aldrig, ens med vilje, att kunna föreställa mig dess sidor på någon annan plats.
Skicka en kommentar